En mycket våt, kall, dimmig och smärtsam vandring senare
Veckan med Tongariro crossingen är nu över.
I går morse var det väckning klockan sex. Det var dimmigt och kallt, men vår lärare bestämde att vi skulle försöka oss på berget i alla fall. Sagt och gjort, vi klädde alla på oss varma kläder, packade lunchen i våra väskor och for iväg. Det var kallt som bara den.
Vi påbörjade vår vandring klockan 8.20. Jag, Raegan och Robin (två av mina klasskamrater) höll oss strax framför resten av gruppen, för vi visste att vi inte skulle orka hela vägen om vi höll tillbaka vår energi och gick i de andras takt. Vid första pausen gick resten av gruppen vidare en liten aning innan oss andra, så att de inte skulle vara så långt efter innan följande paus. Vi kom ikapp dem ganska snart efteråt.
Igen var det jag, Raegan och Robin i täten, denna gång gick vi lite längre för att få skydd från regnet och vinden. Vi krossade hela South Crater och klättrade uppför första biten av kraterkanten innan vi hittade en stor sten där vi kunde ta skydd undan vinden. Där väntade vi.
När vi hade väntat en stund kom tre engelsmän fram till oss. De sa att de hade pratat med våran ledare. De andra i gruppen hade vänt om och gått tillbaka, men vi skulle fortsätta över till andra sidan. Tydligen hade vår lärare såkt efter oss, men varit lite slarvig i sökandet eftersom vi var fullt synliga från vandringsspåret. För oss gjorde det ingen större skillnad, för vi skulle antagligen inte ha vänt om i alla fall när vi hade kommit sådär långt.
Så gick det till när vi hittade nytt vandingssällskap. Vi fortsatte vår vandring uppåt till kallare regioner. Der var så kallt att det till och med fanns snö och is på vissa ställen på marken (dock inte så mycket att det tillfredsställde min längtan efter snö). Jag måste säga att det var jobbigt och tungt.
Det var skönt när vi äntligen kom upp till toppen. Vi visste att ve hade längsta biten av vandringen kvar, men den värsta delen fysiskt var över.
Där påbörjades vandringen neråt. Första biten var svår eftersom det inte fanns några växter som höll samman sanden på marken, så det var väldigt halt (Säger man det om rullande småstenar?). Vi klarade det. Det var fortfarande väldigt kallt, men det blev ju varmare ju längre ner vi kom.
Efter 5 timmar och 15 minuter från våran start på vandringen var vi framme vid andra sidan av berget. Det var skönt att veta att vi hade gått över berget så snabbt i sådant väder. Planerad tid är mellan 6 och 7 timmar vid klart väder, så vi var mycket stolta.
Just nu gör mina knän mycket ont. Jag glömde mitt knä stöd här hemma och det hjälper ju inte att längsta delen av vandringen gick nedåt så att knäna tog största delen av jobbet. Smärta. Men stoltheten övervinner det hela. Det var värt smärtan att klara vandringen.
Jag kan nog tänka mig att göra den igen, men i klart väder. Nästa gång ska jag också gå upp till Ngauruhoe vulkanen. Vädret var för dåligt denna gång, men jag ska väl dit en gång till.
♥ NZ ♥
I går morse var det väckning klockan sex. Det var dimmigt och kallt, men vår lärare bestämde att vi skulle försöka oss på berget i alla fall. Sagt och gjort, vi klädde alla på oss varma kläder, packade lunchen i våra väskor och for iväg. Det var kallt som bara den.
Vi påbörjade vår vandring klockan 8.20. Jag, Raegan och Robin (två av mina klasskamrater) höll oss strax framför resten av gruppen, för vi visste att vi inte skulle orka hela vägen om vi höll tillbaka vår energi och gick i de andras takt. Vid första pausen gick resten av gruppen vidare en liten aning innan oss andra, så att de inte skulle vara så långt efter innan följande paus. Vi kom ikapp dem ganska snart efteråt.
Igen var det jag, Raegan och Robin i täten, denna gång gick vi lite längre för att få skydd från regnet och vinden. Vi krossade hela South Crater och klättrade uppför första biten av kraterkanten innan vi hittade en stor sten där vi kunde ta skydd undan vinden. Där väntade vi.
När vi hade väntat en stund kom tre engelsmän fram till oss. De sa att de hade pratat med våran ledare. De andra i gruppen hade vänt om och gått tillbaka, men vi skulle fortsätta över till andra sidan. Tydligen hade vår lärare såkt efter oss, men varit lite slarvig i sökandet eftersom vi var fullt synliga från vandringsspåret. För oss gjorde det ingen större skillnad, för vi skulle antagligen inte ha vänt om i alla fall när vi hade kommit sådär långt.
Så gick det till när vi hittade nytt vandingssällskap. Vi fortsatte vår vandring uppåt till kallare regioner. Der var så kallt att det till och med fanns snö och is på vissa ställen på marken (dock inte så mycket att det tillfredsställde min längtan efter snö). Jag måste säga att det var jobbigt och tungt.
Det var skönt när vi äntligen kom upp till toppen. Vi visste att ve hade längsta biten av vandringen kvar, men den värsta delen fysiskt var över.
Där påbörjades vandringen neråt. Första biten var svår eftersom det inte fanns några växter som höll samman sanden på marken, så det var väldigt halt (Säger man det om rullande småstenar?). Vi klarade det. Det var fortfarande väldigt kallt, men det blev ju varmare ju längre ner vi kom.
Efter 5 timmar och 15 minuter från våran start på vandringen var vi framme vid andra sidan av berget. Det var skönt att veta att vi hade gått över berget så snabbt i sådant väder. Planerad tid är mellan 6 och 7 timmar vid klart väder, så vi var mycket stolta.
Just nu gör mina knän mycket ont. Jag glömde mitt knä stöd här hemma och det hjälper ju inte att längsta delen av vandringen gick nedåt så att knäna tog största delen av jobbet. Smärta. Men stoltheten övervinner det hela. Det var värt smärtan att klara vandringen.
Jag kan nog tänka mig att göra den igen, men i klart väder. Nästa gång ska jag också gå upp till Ngauruhoe vulkanen. Vädret var för dåligt denna gång, men jag ska väl dit en gång till.
♥ NZ ♥
Kommentarer
Trackback
