I kväll blev jag glatt överraskad. Min kusin ringde mig. När jag frågade orsaken blev svaret: "Jag ville höra om du fortfarande kan prata svenska." Klart att jag kan! Jag blev i alla fall riktigt glad över att han ringde mig mitt i veckan. Det är nu bara en månad kvar tills vi träffas igen. Det känns ganska konstigt egentligen. Jag är ju van att bara träffa mina kusiner en gång om året, inte två.
Jag tycker att det ska bli roligt att snart träffa mina föräldrar igen. Det är fortfarande lite ledsamt att min bror onte kan komma, men det går över. Nu hoppas jag bara att jag inte vill följa med mina föräldrar hem, för jag vill ju fortfarnde fullfölja mitt år här och det är så mycket roligt jag ännu inte har sett och gjort. Vart försvinner tiden?
Bata 7 månader kvar nu..